Del två i min otroligt "spännande" artikelserie, inför de Centrala Testerna (CT) till Polishögskolan.

Hos psykologen kommer jag få diskutera mina inställningar till saker och ting. Just nu kan jag ju faktiskt inte säga vad jag har för inställningar, eller attityder heller för den delen. Jag får försöka anpassa mina svar utefter frågeställningen. Beroende på om de frågar om arbetslöshet, hemlöshet, bidragsträsk, kriminellt klientel eller vad som helst, så har jag en specifik inställning eller attityd till det.
 

Det är roligt att föra debatter om saker och ting. Jag gillar att ha hätska debatter och driva på den jag debatterad med. Jag gör det genom att överdriva mina åsikter. Det leder till en roligare debattstund, även om jag inte framfört min riktiga åsikt. Men nu kan jag inte debattera med andra åsikter än min riktiga. Det ska minst sagt bli intressant att se vad man kommer att sitta och berätta om. För någon debatt lär det knappast bli, då de inte debatterar med en utan bara lyssnar på mina knasiga tycken och tankar.

Jag tror för övrigt att jag struntar i att skriva om moral och etiska värderingar. Det känns som att jag har rätt bra koll på mig själv och vad jag tycker om saker och ting. Det är väl egentligen bara att hoppas på att man inte säger något dumt.

Ja nu kommer första delen i min artikelserie "Jag - Polisen". Den första artikeln handlar om varför jag valt att bli Polis.
 

Anledningarna är egentligen många. Det finns för mycket brottslighet och jag vill vara en del av bekämpningen. Jag vill kämpa aktivt ute på gator och torg med att få bort kriminaliteten. Det som ligger mig varmast om hjärtat är den kriminalitet som drabbar oss vanliga, den så kallade vardagsbrottsligheten. Det kan vara allt från inbrott i bostad, inbrott i bil till att bli misshandlad på vägen hem från krogen. Nu var detta bara ett axplock, men jag kan inte lista precis allt.

Den här typen av brottslighet är sådant som kan drabba vem som helst, och alla blir vi påverkade av det. Att då vara den som förhindrar och löser brotten får mig att känna att jag gör något värdefullt. Det är viktigt att känna att jag gör något värdefullt, så jag inte slänger bort mitt liv på något jag inte vill göra. Jag gör redan nu något värdefullt i den organisation jag vill stanna i resten av mitt yrkesverksamma liv. Men det går att göra mer.

Det behövs mer synliga poliser, och det är det jag vill vara. En synlig Polis. Men det finns så mycket man kan jobba med, eller mot, så vad jag gör efter tio år det vet man aldrig. Att vara Polis innebär att man har ett mångfacetterat arbete där ingen dag är den andra lik och man lär aldrig få tråkigt. Det är svårt att säga annat än att jag känner att det är mitt kall att arbeta som Polis. Jag kan motivera det på många olika sätt, men det blir ändå samma sak. Att vara Polis handlar om att hjälpa utsatta människor. Men det är väl det som är den största klyschan av alla - Hjälpa människor.

Vad mer kan jag säga? Det här är ett kall, och jag tänker kämpa hårt för att nå mina mål!

Ja snart är det dags att visa för rekryterarna att jag är lämplig som polis. Om exakt en vecka borde jag vara klar med den sista delen i uttagningen till Polishögskolan. Det här är även den svåraste delen. Jag kommer att bli intervjuad två gånger, ena gången av två poliser och andra gången av en psykolog. Man får då prata om varför man vill bli polis, varför just jag ska bli polis och vad man har för värderingar om andra människor och andra "samhällsföreteelser", samt inställningar, attityder, moral och etiska värderingar.
 

Det är svårt att förbereda sig för de här testerna. För de fysiska testerna, svenskprovet och andra skriftliga tester går det ju att förbereda sig. Men det här är svårare. Jag vet vad jag har för värderingar om saker och ting, och det borde inte vara svårt att tala om det. Men det finns ju alltid en risk för att man råkar säga något som missuppfattas, eller rent utav låter inövat.
 

Jag börjar redan bli nervös. Läste lite på Polisens hemsida om intervjuerna osv. och då kom fjärilarna. Det här är en viktig punkt i mitt liv, och jag får inte göra bort mig. Jag bör redan nu börja fundera över ovanstående frågeställningar, så att man inte sitter där och inte har en aning om vad man ska prata om.

Och med det här så börjar veckans artikelserie om mina olika värderingar mm.

Jaha, då har det återigen dykt upp skandaler hos de politiska makthavarna. De fuskar värre än vad familjen Svensson gör. Den här gången handlar det om sjukskrivning. Politikerna sjukanmäler sig inte, utan stannar helt sonika hemma från jobbet, uppbär full ersättning, slipper karensdag och lever ett gott liv. Allt medan vanliga arbetare förlorar hela ersättningen första dagen, kan snart tvingas uppvisa läkarintyg från första sjukdagen och i vissa fall går till jobbet sjuka för att inte förlora pengar.
 

Gång på gång ertappas våra kära folkvalda med att fuska. Ett fusk som anses vara utbrett i hela landet, men som regeringen (läs de fuskande politikerna) försöker angripa på ett aggressivt sätt. Hur ska de få bukt med problemet när de själva har problem?

Dagens fråga

Skulle du fuska och utnyttja systemet om du var politiker?

Jag, och säkert många med mig, har följt den tragiska historien om cancersjuka Chantal Sébire från Frankrike.

Hon led av en svår, och därtill obotlig form av cancer som attackerade näshålan och deformerade hennes ansikte. Så illa att ögonen trängde ur sina hålor. Man kan knappt föreställa sig smärtan som uppkommer av en sådan sjukdom. Men ändå ska människan tvingas lida.
 
Trots vädjan fick hon inte med lagens stöd dödshjälp för att göra slut på sitt lidande. Istället tog hon, med stor sannolikhet, sitt eget liv. Chantal's död har väckt frågan om lagändring i Frankrike, en lagändring som ska tillåta aktiv dödshjälp. Och man kan fråga sig, vad finns det för argument för och emot?

Själv kan jag bara hitta argument för dödshjälp, och egentligen behövs det bara ett - slippa lida.

Vad tycker du, ska aktiv dödshjälp vara lagligt eller inte? Kom med argument.

Det lär inte ha undgått någon i det vuxna samhället att Arbetsförmedlingen tycker om att tvinga folk att ta jobb de inte är kvalificerade att ta, kanske överkvalificerade att ta eller vilken tokig anledning som helst. DN.se, SvD.se och aftonbladet.se skriver alla om arbetslösa som inte söker, eller avvisar erbjudna jobb. I vissa fall kan jag tycka att det är helt befogat att avvisa ett erbjudande eller inte söka.
 

Kan ta mig själv som exempel. Jag "tvingades" att ta ett jobb jag inte ville ha. Min närmsta krets varnade mig, men jag var positiv som alltid och trodde på det, att det skulle vara lätt som en plätt. Men att vara hemförsäljare, dörrknackare, nasare, det var ingen dans på rosor. Visst jag fick en massa nya erfarenheter, och drog lärdom. Men det var en tuff tid. En ond cirkel som inte gick att bryta. Hur mycket man än jobbade fanns det alltid mer jobb att göra. Gick det dåligt tjänade jag inga pengar, men fick lägga ner samma arbetstid. Nej, provisionslön, det går jag aldrig på igen. Löftet om snabba och stora pengar går jag inte på igen.
 

Man ska bli tvingad att vara aktiv på arbetsmarknaden, söka jobb man är kvalificerad att ta. Med kvalificerad menar jag inte bara kunskapsmässigt, utan även kvalificerad som person. Att tvingas bryta upp med sitt tidigare liv och flytta till annan ort kan verka hårt, och kan i sämsta fall driva en människa till psykisk ohälsa. Ett sådant beslut ska komma frivilligt och inte tvångsmässigt.
 

För att ta ett exempel, kanske lite extremt men ändå verkligt. En arbetslös kvinna som tvingas att söka jobb som strippa på en av stans sliskigaste krogar, annars får hon ingen a-kassa. Kan ju faktiskt hända.

Vad anser du, är kraven från myndigheterna för stränga?

Ett fruktansvärt ha- och köpbegär drabbade mig imorse. Jag var bara tvungen att gå in på Coop halv sju på morgonen och titta om det fanns något smaskigt att stoppa i munnen. Jag irrade omkring bland hyllorna, men hittade inget jag ville ha. Men jag var tvungen att köpa något kände jag. Tog flera varv bland hyllorna för att försöka hitta något värt att lägga pengarna på. Det slutade med att det blev tre pyttesmå flaskor med Knorr Vie.

Var rätt okej, men dyrt för tre klunkar saft. Nåja, nyttigheter får väl kosta lite.

Läste i City om den dolda reklamens starka fäste i bloggvärlden. En 17-årig modebloggerska tjänar miljoner i reklamintäkter. Hon började med att skriva om politik, och försökta ragga medlemmar till ett politiskt ungdomsförbund. Tji fick hon, för folk är inte ett dugg intresserade av politik och andra viktiga händelser. Men tji fick vi andra, som inte vägrar sälja oss till högstbjudande (även om vi gärna vill ha en massa miljoner på kontot), för nu tjänar flickan miljoner och spenderar minst tiotusen kronor i månaden på shopping.
 

Att skriva om och rekommendera produkter man använder är lätt om man får betalt av tillverkaren för att marknadsföra produkten. Nä usch, jag blir bara irriterad. Folk som försöker skapa en debatt, och försöker förbättra levnadsstandarden i vårt avlånga land brädas av köpgalna tonåringar som tjänar miljoner på att dupera andra köpgalna tonåringar och därigenom spä på de sjukliga idealen vi har.

Eller så är jag väl bara avundsjuk för att jag inte kan göra min blogg till ett aktiebolag och därigenom tjäna storkovan.

Vi kämpar hårt för att vi ska få det jämställt i vårt samhälle. Jämlikhet mellan män och kvinnor, mellan svenskar och invandrare, mellan kristna, judar, muslimer och vad det nu kan vara. Alla ska ha lika rätt till allt, ingen ska diskrimineras. Men ska det bara gälla rättigheter och inte skyldigheter?

Naturligtvis bör detta gälla även skyldigheter. Kräver man rättigheter får man skyldigheter på köpet, det går inte att frånkomma. Det jag menar är debatten om skyldigheten för barn att gå i skolan. Vissa föräldrar vill inte att barnen ska vara med på vissa ämnen, exempelvis sexualundervisning. Hur kan de vilja diskriminera sig själva på det viset? Förstår man inte vikten av att ens barn får en korrekt skolgång. Oavsett vilken religion man tillhör ska man ge sitt barn de bästa förutsättningarna som finns.
 

Man kan inte komma och kräva massa rättigheter om man inte anpassar sig efter de skyldigheter som finns i samhället. I dagens Punkt.SE har ett antal personer få uttala sig i frågan om elever ska kunna tvingas att vara med på alla lektioner. Signaturen Albin Stööp 17 år, från Göteborg tycker att om man tycker det är obehagligt att gå på de berörda ämnena pga. sin bakgrund ska man inte alls behöva gå på lektionen. Hur dumt vore inte det, om alla elever skulle kunna välja vilka ämnen man vill gå på. Hur skulle nivån på nästa generations arbetare se ut då?

Vad tycker du? Ska skolplikten gälla för alla, eller bara för vissa?

Ja jisses, ett riktigt I-landsproblem i dagens samhälle. Att inte vara nöjd med sig själv är väl en av de största folksjukdomarna vi har. Aldrig förr har väl så många lidit så, bara för att man inte är nöjd med sitt utseende, sin egen kropp eller sin egen intellektuella förmåga. Många kämpar sig även sjuka till att uppnå ett ideal som egentligen inte finns.

På jobbet försöker vi prestera mer än nödvändigt, för att imponera på både chefer och kollegor. I skolor är det ännu värre. Där handlar det om mer ytliga saker som utseende, kläder och popularitet. Men populariteten är återkommande vart man än kommer. Alla vill vi väl vara populära? Ingen vill bli nedvärderad, eller oroa sig för att ens kollegor snackar skit om en så fort man lämnar rummet.

Vi skapar ett sjukligt ideal, som vi sällan uppnår. Hur mycket vi än stajlar oss, tränar och smilar når vi inte målet. För när vi väl nått dit vi vill, så är idealet något helt annat.

Många tror att killar inte får komplex lika lätt och lika mycket som tjejer. Men det får de. Skillnaden är väl att vi inte visar det lika mycket, vi gnäller inte lika mycket och vi skiter lite mer i det. Men självklart vill vi vara lika sexiga, välsvarvade och framgångsrika som killarna i kalsongreklamerna och killarna i skvallerblaskorna. Någon skrev någon gång i någon tidning en krönika. I denna krönika påstods att killar inte bryr sig när de ser en kille ligga och fläka sin solbrända tvättbrädemage med ett par Björn Borg kallingar, och att sådan reklam därför inte är sexistisk eller diskriminerande.
 

Va!? Inte faan bryr man sig om kallingarna. Man kollar på magen, suckar och tänker "jaha, är det så jag ska se ut för att vara attraktiv för kvinnorna?". Senare på kvällen står man där med bar överkropp framför spegeln och nedvärderar sig själv. Antingen är man för tjock, för smal eller av någon annan onämnbar form. Själv tycker jag att det ser lite hyfsat ut, åtminstone tills jag spänner mina magmuskler. Då får jag värsta kvinnoformen Allan! Midjan blir som en fotomodells. Med andra ord inte alls spännande.
 

Men men, min stortid är inte över än. Jag har fortfarande många timmar framför mig i gymmet. Där kan jag sakta men säkert forma den gudalika marmorstatyliknande kropp jag alltid velat ha. Hoppas bara det inte tar allt för lång tid. Det är ju nu jag vill ha den!