Ett fruktansvärt ha- och köpbegär drabbade mig imorse. Jag var bara tvungen att gå in på Coop halv sju på morgonen och titta om det fanns något smaskigt att stoppa i munnen. Jag irrade omkring bland hyllorna, men hittade inget jag ville ha. Men jag var tvungen att köpa något kände jag. Tog flera varv bland hyllorna för att försöka hitta något värt att lägga pengarna på. Det slutade med att det blev tre pyttesmå flaskor med Knorr Vie.

Var rätt okej, men dyrt för tre klunkar saft. Nåja, nyttigheter får väl kosta lite.

Läste i City om den dolda reklamens starka fäste i bloggvärlden. En 17-årig modebloggerska tjänar miljoner i reklamintäkter. Hon började med att skriva om politik, och försökta ragga medlemmar till ett politiskt ungdomsförbund. Tji fick hon, för folk är inte ett dugg intresserade av politik och andra viktiga händelser. Men tji fick vi andra, som inte vägrar sälja oss till högstbjudande (även om vi gärna vill ha en massa miljoner på kontot), för nu tjänar flickan miljoner och spenderar minst tiotusen kronor i månaden på shopping.
 

Att skriva om och rekommendera produkter man använder är lätt om man får betalt av tillverkaren för att marknadsföra produkten. Nä usch, jag blir bara irriterad. Folk som försöker skapa en debatt, och försöker förbättra levnadsstandarden i vårt avlånga land brädas av köpgalna tonåringar som tjänar miljoner på att dupera andra köpgalna tonåringar och därigenom spä på de sjukliga idealen vi har.

Eller så är jag väl bara avundsjuk för att jag inte kan göra min blogg till ett aktiebolag och därigenom tjäna storkovan.