"Vi har den snyggaste tomten på hela Lidingö, och håller på att bygga det snyggaste förrådet, så vi ska ha den snyggaste dörren ni har!"

Ja så resonerar man. Man måste ha det bäste, snyggaste och gärna det som är dyrare än grannens. Ren och skär psykologi, och det använder försäljare mot oss. Dom vet att vi vill ha det som är snyggare och bättre än grannens. Sen att det här äldre paret bodde på Lidingö spädde ju bara på mina fördomar om rika snobbar som bor på Lidingö.

Vad använder vi för ord i svenskan för att förklara att vi får ett sms? Får vi ett sms, ett mess, ett meddelande, eller vad? I engelskan har jag hört att man säger "text" helt enkelt. "Text me". För första gången hörde jag det i den svenska versionen. "Min fru skulle texta mig...".

Vad använder ni för ord? Har ni andra ord än dom jag redan skrivit? Please tell me! =)

Det här hade jag inte väntat mig. Inte överhuvudtaget. Allt som verkade så bra. Men bakom kulisserna fanns det nåt helt annat. Och det är inte bra det som finns där.

Idag kände jag mig väldigt utpekad. Allt blev helt fel imorse. Det blev inte fokus på rätt saker helt enkelt. Och nu är vi tydligen tillbaka på ruta ett. Det här har en lång bakgrund, som jag inte visste om. Om det inte blir någon lösning på det här har jag absolut ingen lust att vara kvar. Tänker inte jobba under såna omständigheter.

Inte helt rätt att sitta och skriva om det, men va tusan. Jag måste få skriva av mig lite. Lätta på trycket helt enkelt.
Nu ska jag sätta mig och fila på ett personligt brev och CV. Dags att söka sig vidare. Vet ju inte heller vad som händer efter årsskiftet. Men fortsätter läget vara som det är vill jag inte ens vara kvar ändå.

Första ansökan går iväg till Rikskriminalpolisen, med placering vid Folkrätts- och krigsbrottskommissionen, Kriminalpolisenheten, Utredningssektionen. Låter spännande värre må jag säga! Får i så fall arbeta aktivt med att spåra upp och utreda förövare av brott mot de internationella humanitära lagarna mm..

Andra ansökan går till Rikskrim det också. IPO - Enheten för internationellt polissamarbete.

Nej nu har jag inte tid längre, måste fila på ansökningar som sagt!

Lägger upp en nytagen bild på en funderande t00b. Jag tittar i taket, ni tittar in i mina näsborrar. För övrigt är jag riktigt duktig på att rynka på pannan...

Det finns så mycket skit jag kan skriva om. Så mycket som händer som man bara vill skriva om. Men jag har ingen lust. Det blir för mycket ibland helt enkelt. Man undrar vart vi är på väg. Ibland allt elände så är det tur att vi har våra små ljusglimtar att hålla oss kvar vid, som hjälper oss att hålla hoppet uppe. Nånstans där ute finns godheten kvar.

Lovar att jag drabbats av höstdepression eller nåt. Tycker inte om när det är mörkt och kallt. Jag vill ha det ljust och varmt. Varför kan inte allt bli som jag vill? Jag vill ha fred på jorden, lycka och välgång till alla. Hur svårt kan det vara?

Man blir nästan lite melankolisk. Det finns så mycket att ta tag i att man inte orkar något. Har massor att ta tag i på jobbet, men jag orkar inte. Jag gör de vanliga sysslorna, men inte extra-sysslorna. Känner inte för det helt enkelt. Det är för mycket extra som ska göras. Nåja jag gör det lite pö om pö. Men inte så flitigt som jag borde, eller som jag gjorde i början.

Stämningen på jobbet är väl inte den bästa heller. Inte så bra som jag trodde från början. Har även märkt att jag sitter och spänner mig. Håller upp axlarna på ett vis som inte är bra. Jag får ont. Blir spänd.

Nej vet ni vad! Dags att rycka upp sig och sprida lite glädje! =)
Bort med sittande regering, släng ut några bra lagändringar, ge bostäder åt de hemlösa och sänk inkomstskatten! Sen är jag riktigt, riktigt glad!

Ofta frågar man sig själv hur folk är funtade. Hur i hela friden kan man gå ihop i stora gäng och försöka slå ihjäl varandra?

Jag tänker likadant. Känner ren avsky mot dom som bara förstör, skadar och bedriver djävulskap som förstör för andra. När jag kom hem i lördags efter jobbet hade det klottrats på entrédörren igen. Och inne i trappuppgången. Det är borta nu, men ändå. Nåja, det var inte klottret jag skulle förbarma mig över.

Våld föder våld, och våld ger upphov till ohyggliga skador, i vissa fall dödliga. I bästa fall kanske man bara får men för livet. En sån liten skada som att knäskålen hoppar ur led kan påverka en resten av livet. Jag känner fortfarande av det efter två år. Jag är rädd för att bli skadad. Det gör ont och kan dessutom göra ont resten av mitt liv. Den här rädslan gör att jag inte heller vill skada någon annan. Behandla andra som du själv vill bli behandlad heter det väl?

Till saken igen. Varför slåss huliganerna mot varandra? Vad är nöjet? För att få den minsta förståelsen går jag tillbaka i tiden. Ganska långt tillbaka. När vi fortfarande betedde oss som dom vildar som vissa fortfarande är. Det var normalt att jaga bort rivaliserande hannar som inte hörde till flocken. Ibland med dödlig utgång. På ett viss sätt är ju huliganerna två stycken rivaliserande hangäng som möts på ett och samma revir. Kan det sluta på annat sätt än med våld?

Det frigörs massor med olika hormoner på slagfältet och det gör att man kanske känner en upprymdhet när allt är över. En hormon som utsöndras är adrenalin. Ett ämne som frigörs när kroppen sätter sig i beredskap och gör sig redo att fly eller fäkta. Här väljer man att fäkta.

Ett annat hormon som säkerligen utsöndras är endorfiner. Endorfinernas uppgift här är att lindra smärtan som uppstår när man fäktar.

Låt oss skippa kemin en stund och gå till ämnet igen.

Kan det vara så att våra handlingar styrs av uråldriga genetiska koder som är djupt begravda i vårt inre? Begravda av nutidens moraliska aspekter. Aspekter som har gått vissa människor förbi, och som fortfarande beter sig som de djur vi en gång var. En spännande tanke, eller hur?

Adrenalinmolekyl

Jag vill ha en båt. Ut och åka på vattnet i 7 knop, höra dieselmotorn tuffa på. Kylarvattnet som spottar ut ur sidan och slår mot vattenytan. Någon gång i framtiden kommer jag att vara ägare till en egen båt. Även om det bara finns en enda båt som jag vill ha! Mitt mål är få just den..

Det är den längst till höger på bilden. *saknar*

Jag är glad att jag inte har en gräsmatta. Hade jag haft det hade jag säkert skött den dåligt. Den hade kanske fått för lite vatten och blivit brun. Har man otur blir man arresterad för att man inte vattnar gräset.

Det hände en 70-årig dam i USA. Hon vattnade inte gräsmattan vilket ledde till att den blev brun. Sen blev hon arresterad. Undrar vilken lag hon bröt mot?

Jag har fram tills idag trott att "mufflonfår" var något man bara sa. Trodde aldrig att det var nån sorts får. Men det är det tydligen. =)

Dom närmaste åren vill jag utvecklas och lära mig mer. Så jag tänkte jag skulle genomföra lite studier. Förutom förarbevis för båt (som jag köpt kurs till) tänker jag närmast studera juridisk översiktskurs. Sen har jag lite fler saker jag vill studera.

Kriminologi
Beteendevetenskap
Forensik
Psykologi

Det finns massor som jag vill lära mig. Det ska bara finnas tid till det. Jag vill ju ha lite tid till att bara pilla naveln också. Tiden räcker inte till. Jag är snart 30 och har ännu inte kommit nånvart. Men jag har ju minst 30 år till på mig att göra nåt med mitt liv. 

Har ska flitens lampa lysa!




 

Vi har en avancerad teknik. På en väldigt kort tid har vi utvecklat vår civilisation något ofantligt. Bilar, båtar, flygplan, fjärrvärme, datorer, spisar, ugnar, kyl och frys. Alla dessa underbara ting som vi tar för givet idag.

Igår på jobbet så kom vi att diskutera människans undergång och fall. Det blir nog inte så att vi kommer att dö ut knall o fall utan sakta kommer vi att bli av med vår civilisation.

Vi är beroende av bränsel och el för att samhället ska fungera. Den dagen bränslet tar slut börjar vår civilisation sin färd mot undergången. Om vi sedan blir av med elförsörjningen är vi väldigt nära vårt fall. Vi har inte längre tillgång till värme i våra hem. Vi kan inte längre hålla maten frusen eller kyld. Vi har inte ens tillgång till mat längre. Vad gör vi när vi inte kan gå ner till närmaste butik för att köpa vår dagliga måltid?

Hela den civiliserade världen smulas sönder och kaos och anarki kommer att råda på gatorna. Bönderna kan inte längre köra sina traktorer på åkrarna, lastbilarna kan inte frakta maten på våra vägar. Vi kommer att svälta ihjäl, frysa ihjäl och gå en hemsk död till mötes.

Dom som däremot kommer att klara sig är dom som fortfarande lever utanför civilisationen. Dom som lever med naturen och inte emot naturen. Indianer, aboriginer, masajer och allt vad dom olika folkslagen heter, är dom som kommer att överleva. Vi andra har glömt hur man överlever.

Jag återknyter lite till föregående inlägg.

Ingen av mina släktingar har gått en fridfull död till mötes. Farfar lades in på demensboende på Karlskoga Lassarett, där han bokstavligen tynade bort. Han dog tillslut av vätskebrist i en sjukhussäng helt bortmärglad. Tiden han var där led han något ohyggligt. Visst, han var dement, men han var inte helt väck i huvudet som alla andra boende där. Han förstod precis vad det var för ställe vi hade placerat honom på.

Farmor levde ett antal år efter farfars bortgång. Men hon blev bara dåligare och dåligare och hade ständig värk. Hon segnade ner i hallen en natt, på väg från toaletten. Antagligen för att pacemakern la av. Själv hade hon lagt av långt tidigare. Hon hittades följande morgon liggandes på golvet av hemtjänsten. Hon var  helt ensam när hon dog.

Min mammas morbror dog i cancer. Även han lidandes sista tiden.

Mormor hade en aggressiv  form av parkinson och blev snabbt dålig. Förvandlades snabbt från väldigt livsglad till en sjuk gammal tant. Hur det gick för henne har jag redan berättat.

Mammas farbror dog i somras. Även han led otroligt mycket den sista tiden. Han hade KOL, lungemfysem och en hel del andra åkommor som satte sig på andningen. Han hade alltid varit en bastant herre, men det var inte mycket kvar av honom i slutet. Han dog sittandes i den rullstol han mer eller mindre levde i.

Vem vill sluta sitt liv på det här viset? Vill vi ligga, eller sitta och plågas den sista tiden vi har kvar i livet? Det måste vara otroligt skönt att få ta det där sista andetaget efter en sån lång tid av konstant plåga. För anhöriga som lever tillsammans med dom här sjuka är det inte mycket bättre. Man får kämpa mer än vad man orkar med. Varje gång du går och lägger dig, vet du inte om din make/maka kommer att leva när du vaknar.

Alla dom som är emot aktiv dödshjälp kanske borde prova på att leva en tid med ständig smärta och problem med andning. Skulle ni fortfarande vara emot dödshjälp då?

Jag räds inte slutet, men jag räds hindren jag måste passera på vägen dit.

När våra älskade kelgrisar, husdjur och bruksdjur lider svårt av skador, och ålderskrämpor så gör vi det vi anser mest humant och minst plågande. Vi avlivar dom, låter dom somna in så att dom får springa fritt på dom öppna vidderna i himlen. Dom behöver inte lida mer, bara för att vi vill ha dom kvar i livet för att kela lite mer.

Men när vi själva lider av sjukdomar, olyckor eller ålderskrämpor, då ska vi får vård. Vård som i många fall är så fruktansvärd att vi lider. Vi håller liv i hjärndöda med hjälp av respiratorer, i fall där kroppen skulle ha släppt taget. Vi håller oss vid liv med smärtstillande, så att vi inte dör av smärta dom sista timmarna i livet. Varför ska vi plåga oss på ett sådant vis? Djur får en bättre värdighet i slutet av sina liv.

Gamla och sjuka hamnar på äldreboende och får liggsår som går ända in till benen.
"Såret är öppet och djupt. Benpipan ligger blottad. Trots bedövning vrider hon sig av smärta när bandaget byts." Aftonbladet.se 070904

Det är mer humant att införa dödshjälp för gamla och sjuka. Man ska inte behöva leva ovärdigt den sista tiden i livet. Är man sjuk, och vill avsluta sitt liv värdigt ska man kunna göra det med värdighet. Man ska inte behöva avsluta sitt liv i smärtor, eller ångest. Man ska få ta sitt liv med värdighet, inte i smyg, ovärdigt och ensamt.

Min mormor avslutade sitt liv på egen hand, när det inte fanns någon annan väg ut. Hon var sjuk, och det fanns ingen hjälp att få, ingen bättring fanns att vänta. Hon tog sitt liv i ett garage, sittandes på en pall med en filt över benen och en slang från avgasröret mot ansiktet. Där slutade hennes långa liv, säkerligen plågad av smärtor och känslor.

Ingen ska behöva lida på det viset!

Det är så lugnt och fridfullt. Man får vara ensam med sina tankar en stund, varva ner och komma bort från stressen. Stressa aldrig, ta det lugnt. Här stannar tiden för en stund. Åtminstonde för dig. Det här är din stund på dagen där det bara handlar om dig, vad du känner, vill, tycker och tänker.

Det här är platsen jag känner mig lugn och trygg på. Där jag kan sitta och fundera över alla intryck jag precis tagit emot. Här skapar jag dom bästa ideérna. Jag ger mig själv tid för en stunds omtanke, där jag vårdar min själ. Jag stressar sällan på denna plats.

Jag förstår mig inte på folk som mer eller mindre skändar den här platsen. Den här platsen som är ämnad för lugn och ro och absolut tystnad. Varför ska folk envisas med att prata i telefon, eller ha mindre möten utanför den här platsen? Vi vill sitta här inne i vår ensamhet och göra ljud ifrån oss. Ljud som vi inte vill att någon ska höra. Stör inte när vi ger oss tid för oss själva.

Nästa gång, ta dig tid för dig själv. Ta ett extra djupt andetag, blunda, och tänk dig bort för en stund. Helt plötsligt står tiden still för en liten stund.


Toaletten... Var mans tempel. Där vi sitter som kungar på en tron.