Ofta frågar man sig själv hur folk är funtade. Hur i hela friden kan man gå ihop i stora gäng och försöka slå ihjäl varandra?

Jag tänker likadant. Känner ren avsky mot dom som bara förstör, skadar och bedriver djävulskap som förstör för andra. När jag kom hem i lördags efter jobbet hade det klottrats på entrédörren igen. Och inne i trappuppgången. Det är borta nu, men ändå. Nåja, det var inte klottret jag skulle förbarma mig över.

Våld föder våld, och våld ger upphov till ohyggliga skador, i vissa fall dödliga. I bästa fall kanske man bara får men för livet. En sån liten skada som att knäskålen hoppar ur led kan påverka en resten av livet. Jag känner fortfarande av det efter två år. Jag är rädd för att bli skadad. Det gör ont och kan dessutom göra ont resten av mitt liv. Den här rädslan gör att jag inte heller vill skada någon annan. Behandla andra som du själv vill bli behandlad heter det väl?

Till saken igen. Varför slåss huliganerna mot varandra? Vad är nöjet? För att få den minsta förståelsen går jag tillbaka i tiden. Ganska långt tillbaka. När vi fortfarande betedde oss som dom vildar som vissa fortfarande är. Det var normalt att jaga bort rivaliserande hannar som inte hörde till flocken. Ibland med dödlig utgång. På ett viss sätt är ju huliganerna två stycken rivaliserande hangäng som möts på ett och samma revir. Kan det sluta på annat sätt än med våld?

Det frigörs massor med olika hormoner på slagfältet och det gör att man kanske känner en upprymdhet när allt är över. En hormon som utsöndras är adrenalin. Ett ämne som frigörs när kroppen sätter sig i beredskap och gör sig redo att fly eller fäkta. Här väljer man att fäkta.

Ett annat hormon som säkerligen utsöndras är endorfiner. Endorfinernas uppgift här är att lindra smärtan som uppstår när man fäktar.

Låt oss skippa kemin en stund och gå till ämnet igen.

Kan det vara så att våra handlingar styrs av uråldriga genetiska koder som är djupt begravda i vårt inre? Begravda av nutidens moraliska aspekter. Aspekter som har gått vissa människor förbi, och som fortfarande beter sig som de djur vi en gång var. En spännande tanke, eller hur?

Adrenalinmolekyl