Barnfobi - jag?
Den här talade om för mig att jag lider av barnfobi, och "...gör vad du kan för att undvika de snoriga små varelserna,". Det är ingen lång förklaring jag får men det hela avslutas med "Förhoppningsvis har du inga barn själv.".
Nej jag har ju faktiskt inte det och frågan är om jag någonsin kommer få några. Min syster kommer garva ihjäl sig och antagligen säga något i stil med "vad var det jag sa!". Det här kommer hon använda i den anmälan till socialtjänsten hon kommer att skicka den dagen jag berättar att jag avlat avkomma till världen. Om det nu någonsin kommer att hända.
Men jag vet inte om ja vill kalla det för en fobi. Visst jag tycker inte om barn så jättemycket. De stökar, skriker, skiter och gör så att man inte kan sova eller få lugn och ro. De ålar sig när man håller i dem. Jag är rädd att jag ska tappa dem eller råka bryta nacken av dem bara för att jag inte håller i huvudet på dem. Jag gillar det inte helt enkelt. Men det är väl inte en fobi bara för det?
Gillar du barn, eller slipper du dem helst?
Jag jobbar ju med dem, eller nåja, de är av den lite större storleken. :-)
Men jag vet faktiskt inte om jag skulle vilja ha några egna, de är roliga när man träffar dem då och då, men det är skönt att kunna lämna tillbaka dem till föräldrarna också.
Exakt! =) Barn är söta och gulliga när de sitter tyst och stilla.. Och bra när man kan lämna tillbaka dem :)
Ha, ha... nja... Jag kände också så där förut, men helt plötsligt var det som att något "klickade till" och jag längtade efter barn helt plötsligt, trodde jag aldrig! Ha en bra söndag.
Hahaha... Innan du skrev det om din syster så tänkte jag faktiskt "vad var det jag sa" Och mycket riktigt, jag skrattade och har nu kopierat detta och arkiverat på ett säkert ställe =)
Haha, jaa kunde tänka mig det! ;)