Det finns en orsak till varför stockholmare kallas för fiskmåsar – de skriker och skräpar ner. Överallt ligger det skräp, om än i små doser. Papper, kaffemuggar, cigarettfimpar, tidningar, glas. You name it, it’s there. Hur svårt kan det vara att behålla sitt skräp till man kommer till en papperskorg?

I morse när jag satt på tåget till jobbet så sitter det en tjej i sätet framför mig och dricker kaffe. När hon druckit klart ställer hon muggen på golvet. Tar hon den med sig när hon går av? Nej. Folk har en tendens att tro att skräpet försvinner av sig själv på något magiskt vis. Det gör det ju så småningom i och för sig, men på fel sätt. Man tar reda på sitt eget skräp, det fick man lära sig redan som liten. Eller var det bara jag som fick lära mig det?

Varje år kostar renhållningsarbetet i Sverige miljontalskronor. Vore det inte trevligt om de här miljonerna kunde gå till bättre saker? Självklart vore det, så se då till att städa upp efter dig själv! Ta med dig skräpet till närmsta papperskorg, om du så måste vänta till du har kommit hem!

Men hur får man då bukt på problemet? Hur får vi svenskarna till att sluta skräpa ner, inte fimpa på marken etc.? Ett sätt vore kanske att höja kommunalskatten i de kommuner där det är som skräpigast. Lägg mer resurser på renhållning. Bötfäll fiskmåsarna som skräpar ner (i praktiken omöjligt, men ändå). I vissa kommuner anställs ungdomar på somrarna för att sanera klotter och plocka skräp. Perfekt, då får de göra rent efter sig själva och de får sig en tankeställare. De skräpar ner mindre eftersom de får själva städa efter sig, och oavsett om de får betalt så är det ju inget roligt att städa.

Låt fler få göra samhällstjänst för att sona sina brott, och låt dem städa gator och torg. Få in missbrukare och hemlösa i arbete genom att låta dem bli renhållningsarbetare. Hur svårt kan det vara? Det kostar pengar, men låt oss som skräpa ner betala för det! Är det något vi svenskar inte gillar så är det att betala för saker i onödan. Vi kanske lär oss en läxa och slutar skräpa ner.


För så här vill vi väl ändå inte ha det, eller?