I skrivande stund sitter jag på Swebus Express morgonbuss med slutdestination Oslo. Nej jag ska inte till Norge för att rensa fisk, jag hoppar faktiskt av i Karlskoga som jag brukar göra. Och skrivande stund betyder inte publicerande stund, eftersom jag inte har någon ”Dongel” som ger mig mobilt bredband. Vi stannar nu i Västerås och det har gått ca en timme och 20 minuter av min resa. Det kommer att handla om min resa med Swebus Express, den 14 augusti 2008.

Det är faktiskt mer folk än jag har väntat mig, så här tidigt på morgonen. Från samma gate som min buss går, ska även bussen till Göteborg gå en kvart senare. Kan vara därför det står så mycket folk på samma plats. För en gångs skull står jag inte och häckar vid dörrarna för att komma in först. Däremot har jag sådana kattlika reflexer att jag ändå hamnar först i kön. Chauffören står och ordnar med allas bagage och jag står och väntar på att han ska bli klar så att jag kan gå in och sätta mig.

Att vissa människor inte förstår de mest enkla saker, det vet alla. Och ibland är vi ju alla en av de som inte fattar. Just den här morgonen kläcks en sådan klockren kommentar av chauffören. De som ska med Göteborgsbussen har också börjat gå in trots att det blinkar för påstigning till Oslo, varvid chauffören häcklar deras dumhet genom att utbrista ”Kan ni inte läsa? Det var konstigt…”.

Jag kunde inte låta bli att le åt det hela. Det var inte ett dugg serviceminded eller kundriktigt, men ack så underbart! Han kunde ha nöjt sig med att vara en servicekille och snällt be dem att gå tillbaka ut, men innan han bad dem gå så hånade han deras brist på uppmärksamhet. Ironin som gjorde början på min dag till en bra början.

Resan hade pågått i ca en timme och tio minuter och vi närmade oss Västerås. Jag kände att nu var det dags att tömma blåsan. När jag kliver ut efter mitt uttömmande besök sitter en tjej och vaktar dörren som en hök vaktar sina ägg. Hon smiter raskt in efter att jag lämnat plats i dörren. I handen hade hon en plastpåse. Det tar mig en fjärdedels minut att lista ut varför hon hade en plastpåse med sig. Tankar som ”ska hon stjäla toapapper och gömma i påsen” dök faktiskt upp i mitt huvud. Men nej, hon skulle inte stjäla något.

Efter bara en timmes resande har stackaren blivit åksjuk. Hon hostar och har sig därinne en bra stund (hur vet jag det? Jo jag sitter framför toaletten). Snyter sig, och blir kvar en lite längre stund ändå. Toaletten spolar frenetiskt. Jag tycker synd om henne. Det är drygt sex timmar kvar till Oslo och hon är redan åksjuk. Hoppas för hennes skull att hon inte ska så långt.

Vi svenskar är ett fegt folk. Eller i alla fall jag. Jag satt och funderade på om jag skulle erbjuda henne lite vatten när hon kom ut. Det hade nog jag velat bli erbjuden om jag precis kräkts upp hela min frukost och inte hade något att dricka. Men erbjuder jag henne något vatten då? Nej jag tittar ut genom fönstret och låtsas som om jag ingenting hört. Hon går framåt i bussen. Sätter sig i mitten. Det är dumt. Jag har lärt mig en sak om att åka buss, och det är att ju längre fram man sitter, desto lättare är det att bli åksjuk. Ju längre bak man sitter desto mindre rörelser blir det när bussen svänger och guppar. Ju längre fram man sitter, desto mer känner man av bussens stora svängningar. Jag funderade ett slag på om jag skulle låta henne ta del av mina forskningsresultat, men återigen är man för feg. Det handlar ju bara om välmening. Hoppas jag blir mer vågad under min stundande utbildning.

Det här blev ett långt inlägg, med blandad kompott av nu- och dåskrivning (misstänker jag). Om det kommit in lite stavfel eller några bokstäver för mycket får ni ha förståelse för. Mina fingrar dunkar i tangentbordet emellanåt, för det guppar en hel del här.