Jag återknyter lite till föregående inlägg.

Ingen av mina släktingar har gått en fridfull död till mötes. Farfar lades in på demensboende på Karlskoga Lassarett, där han bokstavligen tynade bort. Han dog tillslut av vätskebrist i en sjukhussäng helt bortmärglad. Tiden han var där led han något ohyggligt. Visst, han var dement, men han var inte helt väck i huvudet som alla andra boende där. Han förstod precis vad det var för ställe vi hade placerat honom på.

Farmor levde ett antal år efter farfars bortgång. Men hon blev bara dåligare och dåligare och hade ständig värk. Hon segnade ner i hallen en natt, på väg från toaletten. Antagligen för att pacemakern la av. Själv hade hon lagt av långt tidigare. Hon hittades följande morgon liggandes på golvet av hemtjänsten. Hon var  helt ensam när hon dog.

Min mammas morbror dog i cancer. Även han lidandes sista tiden.

Mormor hade en aggressiv  form av parkinson och blev snabbt dålig. Förvandlades snabbt från väldigt livsglad till en sjuk gammal tant. Hur det gick för henne har jag redan berättat.

Mammas farbror dog i somras. Även han led otroligt mycket den sista tiden. Han hade KOL, lungemfysem och en hel del andra åkommor som satte sig på andningen. Han hade alltid varit en bastant herre, men det var inte mycket kvar av honom i slutet. Han dog sittandes i den rullstol han mer eller mindre levde i.

Vem vill sluta sitt liv på det här viset? Vill vi ligga, eller sitta och plågas den sista tiden vi har kvar i livet? Det måste vara otroligt skönt att få ta det där sista andetaget efter en sån lång tid av konstant plåga. För anhöriga som lever tillsammans med dom här sjuka är det inte mycket bättre. Man får kämpa mer än vad man orkar med. Varje gång du går och lägger dig, vet du inte om din make/maka kommer att leva när du vaknar.

Alla dom som är emot aktiv dödshjälp kanske borde prova på att leva en tid med ständig smärta och problem med andning. Skulle ni fortfarande vara emot dödshjälp då?

Jag räds inte slutet, men jag räds hindren jag måste passera på vägen dit.